Om flöjter

Så här beskrev Dan Lundberg härjedalspipans revival i inledningen till nothäftet Ol’ Jansas låtbok, utgiven av Emma Grut och Svenskt Visarkiv 2005.

Olof Jönsson – Ol’Jansa – från Överberg i Härjedalen, kunde nog inte i sin vildaste fantasi föreställa sig hur hans låtar och hans flöjtspel skulle komma att spridas och användas. Olof Jönsson var som många andra folkliga flöjtspelare ingen estradspelman utan använde sitt instrument mest för sitt eget nöjes skull.

Vid tre olika tillfällen av spelades han in av Landsmålsarkivet och Radiotjänst mellan 1935 och 1951. Uppenbarligen såg man Olof Jönsson och hans musicerande som en spännande och kanske till och med lite exotisk företeelse i svensk folkmusik, en kvarleva från en svunnen tid som kändes allt avlägsnare i det moderna Sverige.

overberg-4

Basen, Jonas Jönssons gård i Överberg (foto: Gunnar Stenmark, 2015)

Flöjter tillhör mänsklighetens äldsta och mest spridda tonverktyg. Olof Jönssons flöjter var tillverkade av hans bror Jonas. Borrade och svarvade på en enkel trampsvarv hemma i verkstan på gården Basen i Överberg. De svenska flöjtmodeller som Olof Jönsson och andra spelade i Härjedalen tillhör en familj av sexhålsflöjter som återfinns över i stort sett hela Europa. Det är fascinerande att härjedalsk spelpipa, brittisk tin whistle, rysk svirel, polsk fujarka, rumänsk fluier och serbisk frula och en hel del andra flöjttyper är i stort sett identiskt konstruerade instrument. (1) Samtliga är av blockflöjtstyp och har rak cylindrisk borrning och sex fingerhål på översidan. Den raka borrningen medför att de får ett starkt lägre register jämfört med andra blockflöjtstyper och flöjterna passar bra för melodier med upp till en och en halv oktavs omfång. De sex hålen innebär att man kan spela vanliga sjutonsskalor utan alltför komplicerade grepp och överblåsning. Till formen verkar flera svenska och norska folkliga flöjter vara influerade av professionellt tillverkade blockflöjter. Under 1700-talet importerade och såldes blockflöjter med ursprung i Tyskland och säkert inspirerades många flöjtspelmän och byggare av de tyska flöjternas vackra svarvade former.

 

I Sverige hade piporna olika regionala namn, vanligen en kombination av dialektala ord för att spela och för flöjt – ”spelpipa”. Sådana är t.ex. spilåpipa (Älvdalen, Dalarna) eller spälapipe (Överberg, Härjedalen). Andra benämningar utgår från sammanhanget där instrumenten användes, som vallpipa eller låtpipa. Ett annat sätt att benämna flöjterna var efter utseende eller material som t.ex. långpipa, träpipa, björkpipa, granpipa.

De moderna beteckningarna evertsbergspipa, härjedalspipa, hälsingepipa och offerdalspipa är en helt annan typ av namn som är vanlig i musei- och arkivsammanhang. Namnen utgår från proviniens – dvs instrumentens ursprung – och har normalt inte använts av de lokala spelmännen.

 

Det fanns förstås inte bara sexhålsflöjter i de folkliga traditionerna. På olika håll i Sverige liksom i övriga Europa har man spelat på olika typer av flöjter med olika antal hål och konstruktion. Spilåpipan från Älvdalen med åtta fingerhål, sjuhåliga flöjter från Leksandstrakten och sälgflöjter som är helt utan griphål är exempel på denna variation.

Flöjter är förhållandevis enkla att tillverka och spela på, dessutom lätta att bära med sig och det är säkert en del av förklaringen till deras stora spridning. Traditionellt har flöjter varit herdarnas instrument. Så har det delvis också varit i Sverige. I fäbodkulturen var flöjten jämte horn och lurar vanliga instrument. Men flöjten var inte en del av arbetsredskapen som horn och lur utan snarare tidsfördriv för kvällar och lediga stunder.

 

På Musikmuseet i Stockholm finns ett knappt 40-tal folkliga flöjter i samlingarna. De flesta har sitt ursprung i Dalarna, främst beroende på den starka koncentrationen på det landskapet bland insamlarna. Men där finns också två flöjter från Hälsingland och en från Lillhärdal i södra Härjedalen.

Nuförtiden finns inte många svenska folkliga flöjtmodeller kvar i tradition men för bara hundra år sedan spelades många lokala varianter runt om i landet. Varför sedan vissa typer överlevt längre än andra är inte lätt att förklara. I många fall är det kanske slumpen som spelat in. Somliga flöjter hade ”tur” och hamnade hos någon intresserad samlare eller folkmusikentusiast eller i museernas samlingar medan andra föll i glömska…

 

Men så hände något på under 1980-talet; i efterdyningarna från folkmusikvågen började många folkmusiker se sig om efter nya uttrycksmedel. Ett sätt var att ta in instrument från andra genrer i folkmusiken, ett annat var att återupptäcka äldre instrument. En svensk säckpipsmodell togs fram med utgångspunkt i äldre förlagor som ett resultat av samarbete mellan instrumentbyggaren Leif Eriksson, musikern Per Gudmundson och Gunnar Ternhag på Dalarnas museum. Någon svensk säckpipsmodell hade då inte spelats sedan Gudmunds Nils Larsson på 1940-talet i Dala-Järna. Redan på 70-talet hade stråkharpan återkommit, liksom vevliror och äldre nyckelharpsmodeller. Magnus Bäckström gav ut häftet ”Jag blåste i min pipa” 1980. Häftet innehåller en användbar repertoar för ”spilåpipa” som spelpipa heter på älvdalsmål. Men skriften är också en argumentation för flöjtspel och ett försök att höja och förändra flöjtspelets status. ”Jag hoppas kuriosastämpeln ska försvinna, och att musiksverige upptäcker och använder sig av pipans många musikaliska och pedagogiska fördelar”. (2)

I projektet ”Musik i Härjedalens skogar förr och nu” återföddes ”härjedalspipan”. Upprinnelsen var ett samarbete mellan spelmännen Mats Berglund och Ale Möller och instrumentbyggaren Oskar Olofsson i Lillhärdal. Mats var intresserad av att komma åt en ny svensk flöjt – annorlunda mot de mer kända typerna från Dalarna och Ale hade ett brett kunnande om folkligt flöjtspel. För att berika repertoaren för härjedalspipan inbjöds också de lokalt förankrade spelmännen Greger Brändström och Lasse Sörlin. Man använde två repertoarkällor – fiollåtar från Härjedalen och de piplåtar som spelades av Olof Jönsson på dokumentationsinspelningarna. Resultatet finns på cd:n Härjedalspipan som är en återutgivning av Lp-skivan från 1990. (3) Arbetet i projektet bedrevs omsorgsfullt. Noggranna mätningar av flöjtens omfång och speltekniska möjligheter gjordes. Man studerade också de ljudinspelningar och filmer som fanns bevarade. I en utvärdering av Olof Jönssons spel skriver Ale Möller:

Olof Jönsson har en rikt utvecklad ornamentik, framförallt vad gäller förslag och drillar. Speciellt imponerande är hans förmåga att anpassa drillarnas hastighet så att dessa får ett specifikt förhållande till låtens grundpuls och därigenom inte bara blir en utsmycknad i största allmänhet, utan stöder också låtens rytmiska uttryck. Generellt går både drillar och förslag långsammare än man är van vid från t.ex. fiolspelet. (4)

Skivan Härjedalspipan blev en succé, i alla fall med folkmusikmått mätt, och innebar att den här typen av spelpipa kunde återfödas i ett ”paket” med repertoar och spelteknik i klingande form utfört av skickliga musiker. Ale Möller berättar att namnet Härjedalspipan valdes strategiskt för att stärka den regionala anknytningen och göra lokala myndigheter välvilligt inställda till att stödja projektet. Dessutom hade Oskar Olofsson satt igång tillverkning av instrumentet. Oskar som själv byggt och tillverkat fioler hade egentligen uppdraget att hitta en lämplig flöjtbyggare i Härjedalen. Det visade sig vara lättare sagt än gjort och slutade med att han själv gjorde ett försök att svarva en pipa med utgångspunkt i Ale Möllers mätningar. Resultatet blev över förväntan och Oskar hann med att göra drygt 200 pipor innan han ansåg sig för gammal för att svarva. Oskar Olofsson har fört pipmakarkonsten vidare till Gunnar Stenmark från Ås i Jämtland som tillverkat och sålt ca 350 härjedalspipor fram till 2005. Allt som allt med andra tillverkare i mindre skala kan man nog räkna med att det idag finns omkring 600 flöjter som alla på något sätt har sitt ursprung i Olof Jönssons spelpipa.(5)

oskarochgunnar-artikelfoto(2005)-1
Oskar Olofsson och Gunnar Stenmark hemma hos Oskar i Lillhärdal juli 2004. Foto: Elisabet Grönlund.

Härjedalspipan har alltså kommit till liv. Idag ges ett antal kurser varje år där den här boken förhoppningsvis kommer att kunna fylla en funktion. Olof Jönsson och hans låtar har blivit ett nålsöga för en tradition. Det är genom hans låtar och instrument som traditionen har kunnat överleva. Som i alla revivalrörelser dyker det upp frågor. Låter pipan likadant som när Olof Jönsson spelade? Var Olof Jönsson representativ för pipspelet i Härjedalen? En vanlig kritik i samband med revival är att man konstaterar att ett ”autentiskt” återupplivande inte är möjligt. Det är svårt nog att uppfatta hur musiken lät från raspiga inspelningar – och vi kan definitivt inte veta hur musiken uppfattades i sitt gamla sammanhang. Instrumenttillverkningen förändras med nya och effektivare verktyg, de musikaliska förebilderna är skickligare och framförallt; nya medier och musikvanor har förändrat våra musikaliska erfarenheter. Den nya tillverkningen av pipor innebär en anpassning till dagens krav på exaktare stämning och samspelsmöjligheter.

Men det är just växelverkan mellan förändring och kontinuitet som karakteriserar en levande tradition. I det ljuset kan man säga att härjedalspipan är både ny och gammal, så som det måste vara för att traditionen ska fungera. Återupplivningsförsöket har alltså lyckats – spelpipan från Överberg i Härjedalen lever och har hälsan.

Stockholm, februari 2005

Dan Lundberg
Arkivchef, Svenskt visarkiv

Fotnoter:
(1) Faktum är att flöjter med sex griphål är mycket vanliga även i Afrika och Sydamerika – många av dessa är dock inte blockflöjter utan olika typer av s.k. kantblåsta flöjter.
(2) Bäckström, Magnus 1980: Jag blåste i min pipa. Falun: Dalarnas museum.
(3) Härjedalspipan NADLP 901 (LP), DROCD 008 (CD)
(4) Spelteknisk utvärdering av spelpipa enligt inspelningar av Olof Jönsson, Överberg. Ale Möller 1989.
(5) Uppdateing 2014: Fram till 2014 har Gunnar Stenmark tillverkat ca 1000 flöjter.